En gång i världen då hada ja

en liden fästmö o ja va så gla.

Att ja älska hinne de förstår ni nog,

ja e ej vacker men ja e god.

En da vi gingo po en basar.

Där fick hon smågen for en annen kar.

Han skänkte hinne en kageskål,

en lusakam och en hattanål.

Med sorg i hjärtat ett brev ja skrev,

men svared därpo de udeble.

Då ble de kalt i min ungdomsvår,

så ja fick frusten i mina tår.

Nu vill ja fråga om här i kväll,

finns någon liden tös som e så snäll.

Att hon kan läka mitt hjärtesår

och plocka frusten å mina tår.

Nu e han gifter o har det bra,

står i o jobbar varenda da.

Och ungar har han men bara två,

de linnar frusten udi hans tår.